Dagen som ändrade mig

Jag går i korridoren på sjukhusets avdelning för ortopedi. Många tankar i huvudet nu. Tankar som påverkar kroppen. Ger mig en pirrande lycka av glädje i magen - för äntligen är dagen här. Dagen som också oroar mig. Jag ska göra min operation i ett sista försök att bli bättre. Jag vet att detta är min sista chans. Enda sen jag var bara några år gammal så har jag opererats med jämna mellanrum. När jag var liten gick jag på tå. Hade svårt att få ner foten. Hade ont i fötterna. Nu, efter så många operationer, så var planen att jag skulle genomgå mitt livs största, men förhoppningsvis sista stora operation. Jag tittade ner på högerfoten och minns att jag sa högt: Nu när jag vaknar nästa gång och står upp, så kommer jag för första gången i mitt liv kunna se dig peka rakt fram.

När jag gått varvet runt i  korridoren och närmade mig min patientsal, så möts jag av en sköterska som med ett leende sa: Ja du, idag händer det. Är du säker på att du vill?
"-Ja". svarade jag med ett nervöst leende. Hon räckte fram en hög med piller i olika färger som jag svalde. Gick sedan in och la mig. Lät huvudet vila tungt mot kudden. Tankarna for runt och runt. Efter en stund så började även rummet att fara runt. Det var medicinen som började verka :=)

Jag låg i sängen som snabbt rullades genom korridorerna på väg mot operationssalarna. Jag kände hur huden knottrades på mina armar, när jag låg där i sängen iklädd sjukhuspyjamas.
Effekten av de lugnande tabletterna gjorde färden något snurrigt. Jag låg och stirrade upp i taket och såg lysrör efter lysrör fladdra förbi.
Tankarna var många. Alla de läkare som förberett min operation, hur de undersökt, petat på mig, pratat om och med mig.  "Allt skulle gå bra."
Lukten inne på operationssalen sitter för evigt som ett minne hos mig. Lukten av desinfektionsmedel och mediciner. På med syrgasmaken. en sköterska böjer sig fram och säger: "Känns det bra?"
Allt jag kan svara nu när jag nu är innesluten i min egen lilla värld är : "mmm".
-"Sov gott", säger hon och jag ser henne sätta in sprutan i kanylen som jag redan har i handen.. En varm hand läggs på min panna. Mina ögon fladdrar, försöker vara vaken en sekund till!! Men snart sover jag och läkarna börjar sitt arbete.

Långt, långt borta i min värld hör jag ett ljud som irriterar mig mer och mer. *piip*piip*piip*
Pulsmätare och annat som är kopplat på min kropp.
Jag slår sakta upp ögonen. Känner först ingenting. Sedan börjar smärtan vandra från underbenet upp genom hela kroppen. Pupillerna möts av ett kraftigt ljus som slår till utan förvarning.
_"Jag måste...!, säger jag och sekunden senare så mår jag illa. En sköterska kommer fram. Hjälper och frågar hur jag mår. Hon frågar om jag vill ha saft att dricka. Jag måste ha lyckats svara, för någon minut senare kommer hon fram med ett glas saft med ett vitt sugrör i.
Sekunden efter så sover jag i någon orolig minut.Vaknar på nytt, känner illamåendet sprida sig i kroppen.
".Men det är det värt, tänker jag. Nu kommer jag bli "normal".
Normal ja, vad nu det är...


Operationen gick bra, fick jag veta dagen efter, då läkarna gick ronden. Det kändes inte så. Jag hade fått underbenet och lårbenet avsågat. Senor och muskler flyttade. Trots att jag antagligen var hög som ett höghus så minns jag ännu smärtan. Och även de blå elefanterna som besökte mig då och då inne i salen  Jo, jag minns så tydligt dessa elefanter. De besökte mig. Där. I min lilla bubbla skapad av morfin, tiparol och panodil.


När jag blev utskriven så fick jag låna en rullstol. Den skulle bli min följeslagare det året som nu skulle komma att innehålla rehablitering, många sjukhusbesök och träning och åter träning. Jag kunde inte vänta på att få börja leva mitt aktiva liv med promenader utan risk för att ta snarben på mig själv! Tänk vilken känsla det skulle bli!!
Den första tiden fick jag inte stödja på benet alls, eftersom benet ju faktiskt var avbrutet på flera ställen. Den rullstol jag fick med mig hem var av klumpig sjukhus-modell.
Men snart fick jag en modernare, lättare och smidigare stol av märket Panthera.
Den rullstolen följer med mig än i dag.